Alex den andra

Jag har en förmåga att kunna ältra i saker i evigheter, just nu kan jag varken sova eller tänka på något annat om hur dum jag är och inte fattar att det inte kommer bli som mina drömmar. Måste börja blicka framåt istället för att tänka på det som har varit, växa upp helt enkelt! Jag blir så avendsjuk på dom som har gått ut skolan, har sin egna lägenhet och kan göra vad fan dom vill. Jag vill inte bo hemma mer jag vill inte bo med mina föräldrar och mina syskon. jag vill leva mitt egna liv. Ett eget liv som ingen annan styr. Jag vill ha den dära underbara pojkvännen som alla andra har. Som blir glad när man har städat lägenheten och det står mat på bordet. Jag vill inte leva ensam längre, jag vill ha dig där. Dig som jag kan komma till när allt känns pina. Jag vill ha något att längta efter när jag ska hem från skolan. Jag vill ha dig som jag kan krypa ner när det är dags för sovtime och bara lätta på trycket och mysa i dina armar och vakna upp i dina armar med en puss.
Det känns som alla lever det underbara livet med pojkvänner och bästa vänner. Jag har varken min bästa vän kvar eller mina allra första vän. Jag har inte mitt livs kärlek kvar, jag har inte han som jag tycker om jätte mycket för att jag sumpar det för att jag är för tjock och har förmågan att bli arg för ingenting. Allt jag gör blir fel, jag dricker för mycket. Jag klarar inte av skolan, jag bråkar med mina föräldrar jämt, mina syskon ska vi inte prata om. Jag vill bara slippa att och leva mitt egna med mina regler.  Allt jag skriver är vanliga tonårsproblem, men ni vet inte hur jag mår egentligen. Min smärta jag har inombords den bara växer och växer och jag gör ingenting åt det. Jag vill inte må så här dåligt längre, jag orkar inte!

Men ibland räcker inte orken till när ingen hjälper. och orken har förvandlats till ett hat mot mig själv.