Alex den andra

Den 16 December 2005 runt sex tiden förlorade jag min själ. Och än idag har den inte kommit tillbaka, du tog mitt liv i från mig. Du var mitt allt, jag älskade dig mer än vad jag älskade livet, du förstod mig, du visste att jag inte mådde bra och varje dag försökte du med all din kraft att få mig att må bra.  Hur ska man få bort sitt livs kärlek hur huvudet ? varje dag kommer du upp i huvudet. Våra minnen kommer alltid att vara begravda i mitt hjärta, jag vill att du ska vara borta ur mina tankar men det är du inte. Jag vill ha tillbaka mig själv, jag vill ha tillbaka den glada alexandra, jag orkar inte vara den ledsna alexandra som bara vill försvinna från allt. Jag orkar inte längre lossas. Vad jag gör, vad jag säger blir allt fel. Det finns ingen som förstår sig på mig, ingen i denna värld. Ingen vet min inre smärta jag har. En smärta som jag skulle kunna gå och ta livet för. Jag vill inte ha den här smärtan längre, smärtan trycker ner mig och jag blir en fejkad alexandra. Jag har en önska i mitt liv, en ända önskan. Att få tillbaka min själ.Varför slår aldrig min önskan in ? Jag kämpar och kämpar men får aldrig några svar, varför ska det vara så ? Vad har jag gjort för att förtjäna det här egentligen ? Den 25 februari förlorade jag en del av mitt krossna hjärta. jag vet inte varför och jag vet inte hur. Men att se dig kämpa för livet förstod att jag inte har något att kämpa för, om jag har det vad kan det vara ? När du låg där andades inte av dig själv, det var bara massor av apparater runt dig  som var kopplat till allt som gick i din kropp. Att se farmor gråta gjorde ännu ondare, men att se pappa gråta gjorde så ont att jag inte kunde hålla tårarna borta, jag försökte och försökte men det hjälpte inte. Jag vill inte ha det så här mer, att behöva få ont i magen av att äns gå utanför dörren, jag orkar inte mer. Livet är ett spel och jag fick nitlotten. Jag tror ingen vill ha mitt liv, det går inte beskriva hur illa det ser ut. Att behöva gå till skolan fast man inte orkar gå ut ur sängen, eller bara komma hem sitta hemma och ruttna tills man gråter i floder för att man är så äkligt ensam. Helgerna går ut genom att supa och röka eller ligga i sängen och vara ensam. Jag vill ha ett nytt liv, nytt i allt. Alla har sina bästa vänner, som dom aldrig bråkar med eller vad som helst. Varför har jag ingen sån vän som man aldrig bråkar med, utan har det så himla bra tillsammans, Jag vill ha en sann vän, en äkta vänskap med någon. Jag har bara falska vänner som inte orkar med mitt trasiga liv. Det är så jälva sorligt. Vad finns det att leva för när man inte har någon som man kan kalla sin bästa vän, en vän som aldrig sviker och finns där när man mår dåligt ? Nej, det finns inget att leva för. Men jag vill kämpa mig upp, men jag har kämpat en sån lång tid nu, så jag orkar inte mer. jag orkar inte kämpa för något som aldrig blir bra ändå. Allt känns så mennigslöst, att behöva gå upp ur sängen. Sängen klagar aldrig, den finns alltid på samma plats. Kärleken kommer och kärleken går men den kommer aldrig för att stanna, vad gör jag för fel egentligen ? Är jag så ful och äkligt att jag inte förtjänar att ha en kärlek ? Snälla jag skulle göra allt för att få ett bra liv igen. Snälla någon hjälp mig, jag klarar inte av mer. Minnen med min barndom gör så ont, jag hatar allt som har med mig att göra. jag hoppas ingen får min uppväxt. En uppväxt som bestod av bråk, slag, och gråt till långt in på nätterna.Att bli så mobbad att man skär mer blödande sår än någonsin. Att behöva tänka sig att börja skära redan vid 11 års åldern är otäckt. Nu när man är större då kommer ärren, ärren som alltid finns där och kommer aldrig att försvinna. Varje dag kommer minnen upp, minnen som man skulle kunna göra allt för så att dom försvinner, men det gör dom aldrig. Till sist vill jag säga, om det finns någon som vill hjälpa mig, Snälla hjälp mig. Jag orkar inte mer, på riktigt. Jag tänker sluta att lossas mer. Fuck you!